sökare

den som söker utåt drömmer
den som söker inåt vaknar

världen

November

jag färdas med änglaskvadronen på väg mot söder. låter min hand dansa utmed glimrande sand. lämnar vemodigt ansatta tankar ur min svartaste sorg. jag färdas i växlande sommar och höst. osäkert var. men blicken min käraste, blicken från dig är alltid min evigaste tröst.

Kärlek i November. Och allt annat med eller utan namn.

Blue Love

mina andetag spänner hans blå segel
han, han som tyr sig till sig själv
i rampljuset utan att må bra
ta min hand
jag är överallt

kärlek och godhet är min besättning

Kvick i trappan

jag promenerar i frälsning
gör inte det jag ska

precis som du.

Amen.

Tätort söder

trångt på trottoaren idag
en kall vind slår mot min kind
jag letar efter reglerna i spelet
jag försöker ta en bild


jag kan förlora helt.

Lakrits

Framtidens skugga

Vad vet du? Vad vet du?
Det är farligt att säga.
Jag känner lyckan i min hand, lyckan själv,
jag har turen, den stora turen, i mina fingrar.


O underbara tur!
Jag hör till dem som tro på sin stjärna:
det är att gripa ödets hemliga makter.
Vad kunna ödets hemliga makter då man griper dem
med händer starka av sanning.


Fördärvliga ord, fördärvliga.
Men min stjärna förnekar sig ej.
Inför min stjärna, som hotande står,
jag känner min otillräcklighet.
Var skall jag få den tunga hand som fattar svärdet?
Man frågar mig icke, säger min stjärna,
mänskobarn, hölj ditt ansikte för det ofattliga,
det egna, det egna skall giva dig kraften.

Edith Södergran

Att känna någon

Fast jag mekaniskt öppnade en människas hjärna skulle jag aldrig få veta vad som finns där. Och frågar jag är det inte säkert att svaret är ärligt.

Fokus

Den egna personligheten går upp i något. Tankar och känslor inombords stannar upp och vilar ett ögonblick. Jag fokuserar hela mitt varande på det som sker just här och nu. Hjärnans tusentals signaler, meddelanden och koder blir tysta. En slags total koncentration träder i kraft.

Jag ser genom blått:
En purpurfärgad kvällshimmel höjer sig i horisonten.
Gnistrande frost bjuder stjärnmönster i storstadsfönstret.
En ek skimrar i sin höstskrud.

Jag ser allting på nytt. För första gången. Det tränger in i varenda cell i min kropp och i medvetandet.

Hallelujja

The End

i slutet på en helt vanlig gata
i ett kvarter där jag en gång bott
finns en liten park som ingen känner till - inte ens jag själv
Någon gång ska vi besöka den

känd.

Exit

4 gig
processor
unix
håren reser sig på min hud.

sol. salta stänk från havet. barr och kottar.
såja.
nu lever jag igen.
utanför.

Sickenblås

permanent tanke
jag talar ut
kanske en biverkning
men icke.
jag talar ut

sickenblås åt FASS

Läs

tralala
tralala
tralalalalalalalalalalala

tralala
tralalalala

mina tankar tar mig med på en munter promenad
fångar mig till ett leende
fin vibration.
vältränade steg.
akademiens bokstäver.
kunskap.

plötsligt smyger sig fantasin fram. Intelligens som roar sig. Välkommen.

Dancing Queen

när natten jagar dagen
jag sjunger
i takt med himlens puls
jag dansar
i tankar av kärlek
jag älskar

och under solen ser jag bara
Dig

Centralstation SJÄLEN

snart men mera nu
hon bär sitt hjärta
med solen som utsikt

en slutrad som får mig att glittra
som stjärnor i asfalt
på obestämd tid

Hopp

Kom just att tänka på en dialog som utspann sig mellan Seinfeld och George för några år sedan. Är hoppet något som vi bör eliminera? Kan man vara hoppfull i en värld av galenskap? Är hoppfullheten endast ett sätt att lura sig själv?

George: "I don't want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you're hopeless you don't care. And when you don´t care, that indifference makes you attractive."

Jerry: "So, hopelessness is the key?"

George: "It's my only hope."

Tala tyst